"Man kan inte räkna med att det ska vara kul jämt, men ibland blir dagarna för långa."

Kalle är född och uppvuxen i Stockholm och har levt ett långt och händelserikt liv. Han minns barndomens lekar i Vanadislunden, ungdomens danskvällar på Nalen, och stoltheten över att själv ha byggt sin tillvaro. Men idag, när de flesta av hans gamla vänner har gått bort och två älskade livskamrater lämnat honom, har ensamheten blivit en trogen men ovälkommen följeslagare. "Man kan inte räkna med att det ska vara kul jämt, men ibland blir dagarna alldeles för långa." Trots detta ser han fortfarande fram emot de små ljusglimtarna – som en pratstund med sin dotter eller son, en fikaträff med Äldrekontakt, eller ett möte med någon som är villig att lyssna.

En medfödd hörselskada upptäcktes först i skolan

Kalles pappa dog när han bara var två år, och mamman hade svårt att själv ta hand om Kalle och samtidigt få det ekonomiska att gå ihop. Uppväxten fram till skolåldern skedde således på ett barnhem. När Kalle började skolan märkte läraren att han hade svårt att hänga med i undervisningen, och tack vare att lärarinnan uppmärksammade det uppdagades det att Kalle hade en medfödd hörselskada.

“Jag hade aldrig klarat av att gå i en normal skola, pga min dåliga hörsel. Jag hade tur som hade en uppmärksam lärarinna som upptäckte att det var inte jag som var dum, utan det var på grund av min dåliga hörsel”

När Kalle efter 7 år i skolan erbjöds möjligheten att fortsätta studera på läroverk tackade han nej för att han själv ville börja arbeta och hjälpa sin mamma som hade det svårt ekonomiskt. Detta beslut speglar hans ansvarskänsla och vilja att bidra till familjens försörjning, trots sin unga ålder och de möjligheter han fick. 

Första jobbet

Efter skolan började Kalle arbeta som springsjas och fick en veckolön på 15 kronor. 10 kronor gav han till sin mamma och 5 kronor behöll han själv. När hans lön höjdes till 18 kronor i veckan valde han att behålla löneförhöjningen för sig själv som en liten hemlighet, vilket gav honom extra pengar att spendera. Trots begränsade resurser skapade Kalle minnesvärda stunder och visade stor generositet genom att dela sina få tillgångar med sin vän.

“Jag hade en kompis som hade religiösa föräldrar och han fick inte göra någonting. Jag bjöd honom varje söndag på matiné, på bio. Varje söndag efter gudstjänstens slut stod jag utanför kyrkan vid Odenplan och väntade på min kompis. Matiné på den tiden kostade 35 öre och så köpte vi en 25-öres chokladkaka, och en 5-öres dubbelkola. Men senare höjde de biljettpriset till 40 öre - budgeten sprack direkt! Vi fick slopa chokladkakan”, berättar Kalle med skratt i rösten.

En ensam tillvaro

Kalle beskriver idag sin tillvaro som mycket ensam och påfrestande, särskilt efter att ha haft två underbara kvinnor under sitt liv. Han känner en stor saknad efter dem båda. Barbro, hans fru sedan 40 år, gick bort 2009, och Margareta som han träffade på äldre dar, som gick bort i cancer. Tomheten efter deras bortgång har lämnat ett djupt avtryck i Kalles liv och förstärkt hans känsla av ensamhet.

Fikaträffarna med Äldrekontakt 

Ensamhet är en återkommande känsla hos Kalle. Stillasittandet hemma är en stor del av vardagen, eftersom han inte längre har ork att resa runt för att träffa människor.

Han uppskattar sociala aktiviteter som fikaträffarna med Äldrekontakt. Han värdesätter dessa tillfällen då han får sällskap och kan prata med de andra i gruppen. Kalle skämtar om att han är den enda mannen i fikagruppen, bland flera kvinnor och ser det som en positiv aspekt eftersom de är lätta att prata med.

“Det blir ett annat typ av samtal egentligen. Jag tycker de flesta karlarna – jag kanske har fel, men de är för enkelriktade på något sätt. Jag är ingen Don Juan, men jag tycker bättre om att prata med kvinnor” säger Kalle med skratt i rösten.

Relaterat