Ofrivillig ensamhet bland de allra äldsta
Ett stort samhällsproblem
Ensamhet kan vara underbart, så länge den är självvald. En tid för reflektion, att samla kraft och fylla på energidepåerna. För den som lever socialt isolerad kan ensamhet däremot vara förödande. Den kan göra en sjuk.
Det kan vara extremt påfrestande att behöva möta livet helt ensam och det sociala behovet av vänner upphör inte för att man blir gammal. Kanske är det snarare då det är som allra störst, eftersom negativa livshändelser tenderar att hopa sig i hög ålder. Behovet av sociala kontakter är stort - även på äldre dar.
Äldre personer i vårt samhälle beskrivs ofta som en homogen grupp, trots att det finns lika många olikheter som det finns individer inom gruppen. De ”ensamma äldre” framställs ofta som en stereotyp, som inte alla passar in i. Det är inte alla äldre som känner sig ensamma. Yngre äldre är bland de minst ensamma av alla åldersgrupper i Sverige. Däremot är ensamheten utbredd bland de allra äldsta och dem som har krämpor och svårigheter som gör det svårt att själva ta sig ur sin situation och knyta nya kontakter.
Enligt Folkhälsomyndighetens senaste siffror uppger 30 procent av männen och 40 procent av kvinnorna över 85 år att de besväras av ensamhet och bland äldre över 75 år visar studier att ca 30 procent känner sig ensamma. Detta innebär att runt 300 000 äldre personer lever i ofrivillig ensamhet, vilket är nästan lika många som det bor i Uppsala, Sveriges fjärde största stad. Så även fast inte alla äldre identifieras som ensamma, så finns det ett stort behov hos dem som gör det. De allra äldsta. Det är dessa personer vi vill nå.
Begränsande barriärer för ensamma äldre
I Sverige ökar ofrivillig ensamhet i takt med åldern. Att bli gammal innebär ofta att ens vänner och anhöriga med tiden faller ifrån. Ensamheten smyger sig på och när rörligheten minskar och orken tryter är det svårt att själv ta sig ut för att knyta nya kontakter – och en dag är man ensam kvar. Isolerade och ofrivilligt ensamma äldre står generellt sett inför tre barriärer som gör det svårt för dem att själva förändra sin situation:
Fysisk barriär
När åldern börjar ta ut sin rätt, synen och orken sviktar och man lider av rörelsesvårigheter och åldersglömska så blir många äldre bundna till hemmet. Det blir svårt, riskfyllt och allt för ansträngande att ta sig ut ur hemmet på egen hand och området man rör sig inom avgränsas allt mer.
Informationsbarriär
Information om aktiviteter, föreningar och mötesplatser når inte alltid fram till den isolerade äldre i hens hem eller det begränsade område som denne rör sig inom. När nätverket tunnas ut finns det heller ingen som kan informera om vilka möjligheter som finns i närområdet. En majoritet av vår målgrupp saknar dessutom tillgång till internet och är därmed avskurna från dessa kanaler när de söker information.
Psykologisk barriär
Ofrivillig ensamhet är ofta stigmatiserande och många upplever att det är svårt att, både inför sig själv och andra, erkänna att man inte har så många vänner eller andra sociala kontakter. Att ta modet till sig och delta i sociala aktiviteter på egen hand kan kännas överväldigande då man gärna undviker att vara till besvär och lider av ängslan inför nya situationer. Både självförtroende och sociala färdigheter är en form av färskvara som behöver underhållas. Efter en längre tid av isolering kan möjligheten att få träffa andra överskuggas av en ängslan som gör att man inte vågar ta steget att delta i sociala aktiviteter.
Ett hot mot hälsan
Hur kan en känsla göra oss sjuka? Människan är ett flockdjur och forskning visar att kroppen tolkar den ofrivilliga ensamheten som ett hot och börjar producera stresshormoner. Vi har utvecklat ett undermedvetet varningssystem som automatiskt driver oss tillbaka till gruppens säkerhet när vi blir ensamma. Det uppmanar oss att uppsöka vår flock. Hittar du ingen flock fortsätter stresshormonerna att frigöras under en längre perioder, vilket leder till ett lågintensivt stresspåslag. Det kan orsaka både högt blodtryck och inflammation i kroppen, som i sin tur ökar risken för olika sjukdomar.
Forskning visar att ofrivillig ensamhet skadar oss lika mycket som rökning. Ensamma äldre har högre dödlighet än icke ensamma äldre och riskerar att tidigare drabbas av hjärtinfarkt, stroke, cancer eller demenssjukdom. De ensamma blir inte bara sjukare utan känner även mer smärta, och gör i regel fler läkarbesök. Slutligen riskerar de också att tidigare förlora sin förmåga att ta hand om sig själva och blir istället beroende av stöd i hemmet, eller en plats på särskilt boende.
Det här är en samhällsutmaning som befintlig sjuk- och äldreomsorg har svårt att lösa på egen hand och behoven ökar i takt med en åldrande befolkning. Idén med Äldrekontakt har från början varit att vara en del av en lösning på detta stora samhällsproblem. Äldrekontakt vill bryta denna negativa hälsospiral hos de äldre i ett tidigt skede, vilket ökar chanserna att leva ett innehållsrikt liv högt upp i åren.
Gäst, 92 år
“Jag har haft samma vänner sedan 14-årsåldern, men nu är det bara jag kvar. Alla andra har alla gått bort i olika sjukdomar och jag är ensam. Fikaträffarna är viktiga för att jag där kan få nya vänner att dela livets med- och motgångar med”
Tre typer av ensamhet
Ensamhet är en individuell känsla, och vi alla upplever den på olika sätt. Man kan inte se på någon att den är ensam, eftersom det finns olika typer av ensamhet som tar sig i uttryck på olika sätt.
Emotionell ensamhet
Att känna emotionell ensamhet innebär avsaknad av nära relationer, någon att dela sina innersta tankar och känslor med. Den som är emotionellt ensam kan ha ett stort socialt nätverk, men ändå sakna någon att anförtro sig åt. Det kan bero på att man har svårt att vara öppen och känner att man behöver hålla en fasad utåt, och inte sällan skapar detta starka känslor av ensamhet.
Existentiell ensamhet
Existentiell ensamhet är känslan av att livets djupare frågor och tankar inte går att dela eller diskutera med någon annan. Existentiell ensamhet innebär avsaknaden av känslan att vara en del av en större helhet och känna delaktighet.
Den existentiella ensamheten kan uppstå vid situationer som är svåra för individen att hantera, t ex vid sjukdomsbesked eller när ens livspartner går bort. Individen upplever då att det inte går att dela denna upplevelse med någon annan, även om ett socialt nätverk omger en.
Att inte hänga med i samhällets snabba utveckling och känna att tekniken utvecklas utanför ens möjlighet att hantera den, samtidigt som kroppens förmågor inte är vad de tidigare varit kan vara en starkt bidragande faktor till känslan av existentiell ensamhet bland äldre.
Social ensamhet
Social ensamhet innebär en bristande tillgång till sociala nätverk och sammanhang och att en individ har få eller inga relationer. När ensamheten leder till negativa känslor kan det till exempel handla om att känna att man inte ens har någon i sitt liv att ringa till för att småprata, än mindre ses över en kopp kaffe.