Månadens gäst - Rolf
Rolf Persson växte upp på den småländska landsbygden och efter studier i Halmstad stannade tåget till slut på Södermalm i Stockholm.
87-årige Rolf föddes i Småland där han växte upp tillsammans med sina föräldrar och två yngre bröder, med allt vad livet på landet innebar. Efter åren i folkskolan skickades han till läroverket i Halmstad för att gå realskolan.
– Jag var den enda i min klass i den lilla sockenskolan hemma som fick göra det och för det är jag mycket tacksam mot mina föräldrar. Det var stort att få komma ut i världen, berättar han.
Efter studenten provade Rolf på livet som folkskollärare, precis som många andra.
– Jag hade inga speciella tankar om framtiden, men det var ju väldigt vanligt att många fortsatte studera på universitetet. Jag som kom från ett hem utan studietraditioner och inte hade de ekonomiska förutsättningarna kände mig dock inte så pigg på att skaffa mig studieskulder. Så jag provade på läraryrket som vikarie, vilket var bra då jag snart insåg att jag nog inte skulle ha passat som lärare, berättar Rolf skrattandes.
”Mycket av minnet har försvunnit – precis som postkontoren”
Efter tiden som lärare började Rolf på ett av de statliga verken – Postverket. Han började arbeta som brevbärare på Norr Mälarstrand för att senare kuska runt i södra Sverige.
”En sommar åkte jag någonting som kallades Postkupé mellan Malmö och Göteborg, vilket innebar att man sorterade post till hela landet ombord på tåg. Det var innan postnummer fanns och då skulle man komma ihåg tusentals orter i Sverige och var de låg. Det var väldigt svårt men jag har glädje av det än idag. När någon säger en ort i Sverige kan jag ofta säga vart den ligger. Men mycket av minnet har försvunnit, precis som postkontoren” berättar han.
Rolf rotade sig sedan i Stockholm och arbetade under hela sitt yrkesliv på olika positioner inom posten. Han blev god vän med arbetskamraterna som han umgicks mycket med även på fritiden, vänner som han än idag har kontakten med.
Under alla åren i Stockholm har badminton varit ett stort intresse och han har ägnat många timmar åt badmintonspel tillsammans med vännerna.
”När jag var yngre och lite raskare spelade jag badminton med goda vänner. Det gjorde jag i åtskilliga decennier fram till dess att ohälsa drabbade, så blir det ju med tiden. Det är ju lite som den nya sporten paddel som man väl kan säga är en variant av squash. Det har ju blivit en riktig fluga, men det ser faktiskt väldigt roligt ut att spela.”
Drömmen om den första bilen
På frågan om vad han drömde om som barn berättar Rolf om drömmen om att lära sig cykla, och därefter drömde han om att skaffa sig en egen bil. Någonting han beskriver som en stor frihetskänsla.
”Jag minns den första bilen, det var en folkvagnsbubbla. Men den luftkylda motorn gav dålig värme så man behövde sätta in en separat motorvärmare som drevs på bensin. Det gick en skröna förr i tiden som löd att om man köpte sig en bubbla ingick ett hopprep i handskfacket så att man skulle kunna hoppa sig varm” berättar Rolf och skrattar.
Levt försiktigt under pandemin
Många av Rolfs vänner har gått bort, så för fem år sedan när Rolf fick nys om Äldrekontakt av en bekant anmälde han sig. Under pandemin har gruppen haft regelbunden telefonkontakt, men precis innan sommaren hade gruppen sin första träff sedan pandemins start.
Sedan Rolf fått sina dubbla vaccinsprutor har han börjat röra sig lite mer som vanligt igen, men han minns hur det var precis i början av pandemin.
”Det är ju en livsfarlig sjukdom för oss som är äldre. I början visste man ju inte hur försiktig man behövde vara, så det var lite oroligt. Men direkt när coronapandemin kom dök det upp ett anslag i porten där jag bor, där folk i huset erbjöd hjälp med matinköp. Så jag tog kontakt och fick hjälp av två grannar som hjälpte mig där i början. Men sen har jag klarat mig själv och handlat med munskydd och besökt en stor och rymlig butik. Jag har hållit mig undan och det har gått bra ” berättar Rolf och fortsätter:
”Det har egentligen inte blivit en så jättestor skillnad för mig sen innan pandemin då jag lever själv, men det är såklart tråkigt med alla de sociala kontakter man inte kunnat ha på samma sätt. Jag och några kompisar brukar vanligtvis ses och fika och lösa korsord, men det har vi ju inte kunnat göra på samma sätt. Det ser jag fram emot att kunna göra igen. Jag ser också fram emot att kunna återuppta bridgespelandet som jag ägnat mig åt sedan jag blev pensionär. Det är ett utmärkt sätt att motionera de grå cellerna och samtidigt umgås med andra” avslutar han.
