”There’s always something else”

Månadens gäst Daphne växte upp i England, mötte den norske kärleken i Rom och landade tillslut i Stockholm tillsammans med man och barn. Hon berättar om uppväxten under andra världskriget, hur det senaste året varit och om ett livsmotto hon tagit med sig i livet.

Daphne föddes i London och efter några år flyttade familjen till sydkusten. Men det var inte en helt enkel barndom – när hon var 12 år kom andra världskriget.

”Någonting som jag minns särskilt från kriget är evakueringen av Dunkirk, när brittiska trupper drog sig tillbaka från Frankrike. England gick ut med massvis av stora och små båtar för att ta hem soldaterna. Jag bodde i en liten fiskeby och vi hade tolv fiskebåtar. De gick ut och kom hem med skadade soldater som lades in på sjukhus. Det är häftigt att ha varit med om, det är inte så många i England som varit med om det här faktiskt” berättar Daphne.

Hennes pappa och bror gjorde krigstjänst och Daphne bodde under många år ensam med sin mamma. Hon berättar att det var väldigt speciellt att växa upp under kriget, men att för ett barn blev det snabbt en del av vardagen. Hon spenderade dagarna med att gå i skolan, dit gasmasken alltid togs med för att vara beredd om det värsta tänkbara skulle ske.

Som barn tyckte Daphne om att läsa, ett intresse hon har även idag. Hon hade biblioteket nära och sprang fram och tillbaka med nya travar av böcker. Favoriten var Dickens.

”Man kan säga att jag läste mig igenom kriget” säger hon och fortsätter: ”jag älskar fortfarande att läsa, även om det idag främst blir ljudböcker. En fördel med att bli äldre är att ingen säger att jag måste sluta läsa och gå ut i den friska luften. Nu får jag läsa hur mycket jag vill” säger hon och skrattar.

When in Rome

Efter kriget var Daphne ivrig att se världen och tog jobb som Au Pair i Rom. Och tur var väl det – för det var ju där hon träffade den stora kärleken.  

”Jag hade aldrig åkt skidor tidigare, så jag lånade ett par skidor från en kompis och tog bussen upp till en skidby utanför Rom. Jag och mina kompisar försökte åka skidor, men vi ramlade mest i snön, som konstigt nog blev otroligt blöt. När jag satt i bussen på väg hem var jag alldeles dyngsur. Bussen gjorde ett stopp så att vi kunde dricka varm choklad allihopa och när jag stod där och frös kom en ung norsk man fram med sin tröja och sa ”du ser ut att behöva en extra tröja, du kan ha den här runt dig tills vi kommer fram till Rom”. Jag fick låna hans tröja, en typisk norsk lusekofta. När vi kom fram lämnade jag tillbaka tröjan och tackade så mycket för lånet. Han frågade om jag ville gå på bio och jag svarade ja, så där och då bytte vi telefonnummer. Och på den vägen är det!”

Efter nästan sju år i Rom fick hennes man jobb i Stockholm. Daphne var då färdig socionom och fick jobb som sjukhuskurator i Liljeholmen.

”Jag har alltid tyckt om socialarbete. När jag kom till Sverige var det enkelt att få jobb som socionom och jag fick då jobb som sjukhuskurator och jobbade med invandrare. Det var ett väldigt roligt jobb. De första jag träffade i mitt jobb var från Turkiet – de jobbade hårt och gjorde rätt för sig. Jag bodde faktiskt i Turkiet en tid för att se hur det var, det var en bra inblick för att förstå hur de som utvandrar faktiskt har det.”

En tuff tid av ensamhet

När Daphnes man fick bort för tio år sedan kände hon sig väldigt ensam. Men så träffade hon en dag en väninna som tipsade om Äldrekontakt och Daphne tog mod till sig och skickade in en anmälan.

 ”Jag minns första träffen. Vi satt länge och pratade och jag tänkte att det här är ju fantastiskt.” säger Daphne och fortsätter:

”Jag måste säga att Äldrekontakt gett mig någonting extra i mitt liv. Jag har fått så otroligt mycket som jag aldrig hade väntat mig. För tio år sedan hade jag aldrig kunnat tänka mig att en främling skulle komma och köra mig och säga: kom vi ska träffa lite folk. Jag önskar att alla fick chansen att uppleva Äldrekontakt.”

Likheter mellan att leva under pandemin och andra världskriget 

När pandemin slog till förra våren tänkte Daphne, precis som många andra av oss, att det säkert skulle ordna upp sig inom ett halvår. Isoleringen har varit svår, men hon har fyllt dagarna med både svensk och brittisk media, lyssnat på böcker och drömt sig tillbaka till gatorna i Rom.

 Daphne ser likheter mellan att leva under andra världskriget och pandemin.

”Under kriget hade man ju inget val och det har man inte nu heller. Vi är fast i den här situationen och då måste man på något sätt försöka ta sig framåt. Ofta tänker jag att pandemin är den tråkigaste tiden jag varit med om sedan kriget och då säger jag till mig själv: Daphne, du har haft det så jättejättetråkigt förut och du överlevde. Du kommer klara det här också.”

Hon har också fått mycket hjälp och glädje av hemtjänsten som besöker henne regelbundet. Äldrekontakts telefonträffar har också varit viktiga för henne under året.

”Det har varit så roligt att höras över telefon under pandemin. Det ger någonting extra i den här tristessen. Redan på torsdagen börjar man se fram emot söndagens telefonträff.”

Ett motto att leva efter

På den avslutande frågan om Daphne har några livsmotton eller lärdomar skrattar hon och berättar att hon inspireras av Stephen Hawkins:

”Han är min hero. Hans motto var just there’s always something else och när jag hörde det tänkte jag att han har ju helt rätt i det. För när man ligger där, när man är sjuk eller ledsen, eller bussen kanske inte kommer, kan man alltid trösta sig med att det finns någonting mer. Det kan vara bra att ta med sig när man är ung och kanske inte riktigt vet vilken väg man ska ta, eller om man bara är inne i en dålig fas i livet. Tänk då – there’s always something else.”