En stilla vals senare

Jag fick inte gå ut och dansa förrän jag var 17 år, utan fick sitta hemma och sukta medan kompisarna var ute. Jag tyckte mina föräldrar var urdumma!

Men sen, när jag fyllde år, då äntligen fick jag följa med. Åh, vad vi dansade! Bland annat sån här tryckare som ni säger, en riktigt modern dans på den tiden. 

Det var alltid herrarna som bjöd upp, och kom det någon kille som vi inte ville dansa med, smet vi undan innan de hann fråga. Det var ju inte så kul att behöva säga nej.

För mig var det otänkbart att träffa någon som inte kunde dansa, och en gång frågade en kille om han fick följa med mig hem. 
”Nä, det är nog ingen idé”, sa jag, ”för du kan ju inte dansa. Den dagen du kan det, då kan du komma tillbaka.”

Det gick en tid och så en kväll kom han och bjöd upp mig till en stilla vals. Jag höll ju på att dö. 
”Men gud, ska jag dansa en stilla vals med honom, han som inte kan dansa”, sa jag till min vän Maj-Britt. Men det gick inte att smita undan, han hade ju redan sett mig. Så vi gick ut där på dansgolvet och jag vet inte vad jag förväntade mig…

Men till min stora förvåning så kunde han dansa! Det visade sig att han hade tagit danslektioner. Vi var gifta i fem år innan vi fick barn och under den tiden hann vi dansa massor. Vi fick 60 underbara år tillsammans.

Valborg, 89 år